Snedögda kulturreflektioner

Dålig på att blogga på sistone vilket beror på sommarvärmen. Man kan ju inte sitta inne och skriva på datorn när det är 25 grader majvärme ute. Har gått långa promenader, ätit glass och druckit kaffe. Och nästan känt mig som en lattemorsa ändå.

Jag har föresten aldrig följt upp inlägget om Death cab for cutie-intervjun. Jag lyckades förbereda frågor som åtminstone såg bra ut på pappret, lyssna in mig på musiken och harkla mig. Sedan gick vattnet. 

På mitt mobilsvar när jag smyglyssnade på bb (man får inte ha mobilen på):

"hi gabriella, this is death cab for cutie, where are you?". 

Jag erkänner. Efter att ha försökt stå emot några veckor lyckas jag inte längre. Jag tar till flaskan. Nappflaskan alltså.

Om nappflaskan tvistar de lärde. Många "experter" verkar tycka att användandet är en synd lika illavarslande som spritflaskan. Den skapar åtminstone nästan mer moralhysteri och många är de som hävdar att den helt klart förvirrar den stackars bebis som tvingas äta ur den. Någonstans i periferin hörs åsikter om att flaskan kan vara ett medel för jämställdhet och delaktighet för pappan men dessa argument överröstas genast. Som det stod att läsa på något forum någonstans på nätet:

"Mamman kan amma och ska mata bebisen, att påstå något annat är befängt."

Känner mig därför både som en rebell och som en dålig mamma när jag så sakteliga introducerar denna omtvistade flaska. Får dåligt samvete för det stackars lilla livet som nu kommer förirra sig i sugteknikernas förgätna land. Men, i takt med att ångesten stegrar klunkar sonen i sig mjölk från flaskan med god aptit. Han verkar inte bry sig var maten kommer ifrån, bara den kommer i tid. Sin mor upp i dagen.

Ett skönt samhällsmagasin har fötts som nätupplaga...

http://www.tidningentromb.se

Jag är bara lite inblandad, jag måste ju som sagt stilla min skrivklåda även under mammaledigheten. Skrivklådan ja, den är svår - det bevisar väl den här bloggen.

(bild från fotoakuten.se)

Läste i ett blankt magasin att Lycka stavas Livslista. Den som skriver ner ett antal målsättningar och drömmar på en att göra-lista har stor chans att bli riktigt lycklig. Är det så enkelt måste jag genast sammansätta en. Dessutom är listor alltid roliga (för den som skriver dem).

Här kommer alltså min livslista innehållande sådant som jag SKA inom en snar framtid:

• Skriva en roman och bli refuserad
• Skriva kreativt och inte bli refuserad (få högre lön)
• Åka till Sydkorea och besöka sjukhuset där jag föddes
• Shoppa abnormt mycket under en semester i New York

Nu ska det alltså bara att invänta lyckan men på något sätt känner jag mig mest patetisk. Bäst att avsluta för idag.

Ska på fyra bröllop i sommar (men det enda som ska begravas är mina gravidjeans). Fyra bröllop är lika många som jag varit på i hela mitt liv förut och då måste jag även räkna in mitt eget. Parallellt med dessa arrangemang blir jag inbjuden till ett antal vänner som precis köpt villor runtom i landet och jag hör mig själv säga att jag "gärna hälsar på om bebisen är snäll".

STOPP OCH BELÄGG. Vad hände egentligen? Är det en vigselring som blänker på mitt ringfinger, min bil som står parkerad på garageuppfarten (garageuppfarten?) och framförallt, är det min son som sover i spjälsängen? Är det samma kompis som spytt i både handfat och badkar efter blöta festkvällar som nu tagit miljonlån för ett hus på landet? Fyller min make 36 år i vinter och ägnade vi verkligen helgen åt att byta däck, storhandla blöjor och lyssna på vårtal i stadsparken?

Jag surfar in på www.vuxenpoang.com och gör testet som avslöjar ens mentala ålder. Blir 43 år. Ni läste rätt - 43 ÅR! Kanske skrev de fel i adoptionspappren när de skickade hit mig. Jag kanske inte var en välväxt tremånadersunge som mina föräldrar trodde utan en väldigt liten 16-åring...

Igår drack jag en skvätt rödvin. En liten klunk, knappt mer men det räckte för att bli salig. Tänk att röda små beska droppar kan vara så gott.

Har föresten bestämt mig för att avstå Popadelica. Väljer att skydda sonens hörsel några veckor till och låter maken vara scenmästare ifred. Det enda jag sörjer att jag missar är Trummor och orgel feat Ebbot, samt den hemkomne lokala musiksonen, Emil Svanängen (Loney Dear).

Kanske ska ordna min egen festival här hemma, klä mig i indieriktiga kläder (läs svarta leggings, vintageklänning och basketkängor) lyssna på knastriga vinylplattor och dricka... rödvin.

Känner mig nästan som Mikael Persbrandt i filmen Dag och Natt. På dagarna är jag pigg och orkar med både ett och två maraton. Men, på nätterna avlöser psykbryten varandra. Men, bara i det tysta.

Maken och sonen sover ikapp bredvid mig och låter som Dart Vader och Dart Vader junior. Snarkar ikapp och genererar konstiga ljud som gör att jag blir orolig att de ska kvävas båda två. Jag klappar sonen på magen och maken på kinden och fortsätter vara vaken...

Problemet med spädbarn är förmodligen inte deras vakenhet utan deras morsors. Åtminstone i mitt fall...

HJÄLP! Jag är moderfierad, eller vad det nu heter? Idag har jag läst halva Annika Lantz bok Nio och en halv månad (som är helt otroligt rolig även för icke-föräldrar... tror jag) och kollat på ett avsnitt av Barnmorskorna på SVT Play. Därefter har jag bläddrat i Vi föräldrar, druckit kaffe samtidigt som jag ammat och varit på BVC.

Det går inte att värja sig. Inte ens jag som skulle vara iskall och fortsätta mitt tidigare liv med alla dess intressen kan undvika föräldrafällorna. Att inte tänka i föräldratermer med en nyfödd bebis fastklamrad vid bysten är minst lika svårt som att sluta äta socker på ett konditori som luktar nybakta kanelbullar...