Snedögda kulturreflektioner

Vaknar utvilad på morgonen med slät askungehy och blankt hår. Som Kate Winslet i Titanic (ni vet, när hon ligger halvdöende men välsminkad på en planka i iskallt vatten - snacka om vattenfast maskara). Stiger upp, gör espresso med ångad mjölk och läser DN kultur till harmoniska toner från P3:s morgonpass...

Oj då, satt jag här och ljög? En hel harrang dessutom. Livet som lattemamma är inte riktigt så glamouröst som i Hollywoodfilmerna (föresten, om ni inte har sett bästa mammafilmen, Juno, se den!) och även om jag, hör och häpna, nästan återgått till min normalvikt skulle jag inte platsa på någon röd matta (bortsett från badrumsmattan).

Sanningen ligger någonstans emellan myten och lögnen. Jag är inte fotomodellsnygg (det var jag ju inte innan heller så det vore ju märkligt) men heller inte något vrak. Jag har duschat sedan jag kom hem från BB och går inte omkring med intorkade spyor på axlarna. Och, jag har tid att kolla vilka band som kommer till sommarens festivaler (Way out west ser lovande ut), lyssna på nya Ceasars-plattan (Köp!), läsa senaste Rockytidningen och planera inköp av söta sommarklänningar.

Att vara mamma är som en bal på slottet, det är läskigt, jobbigt och alldeles, alldeles underbart. Har jag varit tillräckligt klyschig nu? Bra, då kan jag avsluta det här inlägget innan jag förvandlas till Linda Norman Skugge. Hemska tanke.

I söndagskväll tvingade maken mig att packa den så kallade bb-väskan.

-Nu måste du packa ner sakerna i ryggsäcken, det kan vara dags närsomhelst nu, påstod han.

-Men, jag hinner väl, den ploppar väl inte bara ut på några sekunder, protesterade jag.

Tur att jag lyssnar på honom ibland.

Strax innan sänggång gick jag alltså runt i lägenheten och samlade ihop prylar som bäbiskläder, morgonrock, tandborste och patientbricka. Mat till pappan, som anses vara viktigt, struntade jag däremot i. Likaså det som i mammaböcker och tidningar benämns som "något att göra om det drar ut på tiden, ett spel eller en bok".

-Sådär, nu har jag packat. Nu föds han säkert inatt..., meddelade jag maken, men med eftertryck eftersom ett sådant scenario kändes totalt främmande.

Men, som sagt, tur att jag lyssnar på maken ibland, för mitt i natten började allting och så låg jag helt plötsligt på en sjukhussäng med ett litet skrikande, blodigt, illrött och alldeles underbart vackert knyte på magen.

Slutet gott, allting gott men med facit i hand undrar jag en sak: När i helsike ska man hinna läsa den där boken eller spela det där spelet? Det kan väl bara vara fakirer som klarar av att fördriva tiden med något sånt när värkarna satt igång? Föresten känns det i efterhand som om väldigt få förberedelser varit av större vikt. Det gör minst lika ont oavsett hur mycket man kan om olika smärlindringsmetoder och det är tveksamt om en profylaxkurs lugnar ens andning när det känns som om man ska klämma ut en kamel genom ett nålshuvud - eller som Babben sa, som att skita ut en soffgrupp...

Teodor är varken kamel eller soffgrupp men väl en halv meter lång och fyra kilo tung. Jag födde dock inte ut nallen på bilden...

Jag har alltid varit ute i god tid och därmed blev det även förlossning före utsatt datum. Fyra dagar i förskott anlände han...

Teo. Mitt lilla underverk.

Återkommer.

/g

Death cab-intervjun blev flyttad till tisdag så nu hinner jag förbereda löjligt pretantiösa frågor. Kanske sådana där jag som journalist får stila med min kunskap framför att intervjuoffret (varför heter det offer?) får svara med egna ord. Ni vet vad jag menar, frågor i stil med:

"På småskogsfestivalen 1971 tog du en sil innan du klev på scenen vilket gav de tjugo personerna i publiken en annorlunda upplevelse och det var efter den spelningen du skrev din hitlåt. Hur har du förändrats sedan dess?"

Slår härmed ett slag för enkla, öppna frågor där den som intervjuas får vara huvudperson. Frank Zappa sa föresten något i stil med att "rockjournalister är människor som inte kan skriva som intervjuar människor som inte kan prata och sedan läses av människor som inte kan läsa..."

Nu ska jag återgå till att fira söndag.

Ursäkta inflation i inlägg idag, men jag är rastlös och upprörd. Det sistnämnda känslan uppstod precis när jag läste detta på Jnytt.se:

"Statistik som kommer från Försäkringskassan visar att det totalt finns över 61 miljoner outnyttjade föräldrapenningdagar i Sverige, eller om man så vill 167 699 år av outnyttjad föräldraledighet." 

Och 90 procent av dessa outnyttjade dagar är pappadagar och de som tar ut minst antal i hela Sverige är papporna i Jönköpings län. Varför? Otroligt, med tanke på att det krävs två för att dansa tango...

Vakna, Jönköpingspappor, det är 2008!

Ikväll ska jag intervjua Death Cab for cutie för Zero (smygreklam: Nya numret är ute nu!) varför jag ägnat en stund åt att googla dem. Och givetvis hittar jag en artikel om att de hatar journalister som ställer fel frågor. Så nu sitter jag här och biter sönder pennor i ett desperat försök att förbereda rätt frågor.

Men, istället för att finna råd kommer jag att tänka på två underbara intervjuobjekt från tidigare. Happy Tom (Turbonegro) och Ira Karplan (Yo La Tengo).

Jag: Ni har hållit på ett tag, hur länge håller ni?

Happy Tom: Bra fråga, men det ska du skita i, det ska du riktigt rännskita i.

Jag: Varför ska man köpa Yo La Tengos nya platta?

Ira: Om jag läste en intervju med någon som svarade på den frågan skulle jag tycka att han var en riktig idiot...

En vecka kvar till nedsläpp, och då syftar jag inte på hockeyfinalen. Jag har ännu inte packat bb-väskan men allting ligger inom räckhåll för att rafsas ihop om vattnet skulle gå i förtid. Skrev jag en vecka? Herregud, var det inte nio månader kvar?

Trots närliggande förlossning är det mycket annat som fyller mitt huvud under mina pre-bäbis-lediga dagar. Som varför det är så långt till Borlänge. Inte för att jag tänkte flytta dit utanför att jag insett att jag nog bara måste åka till Peace and Love-festivalen där. På affischen syns namn som Sex Pistols, Kent, Håkan Hellström, Eldkvarn, Christian Kjellvander och Stefan Sundström.

Fick föresten förslaget att skrota all mammalektyr (tack anna!) och köpa musiktidningar istället och det ska jag göra. Redan nu blir det en promenad till macken för att köpa tidning och gott kaffe. Det låter motsägelsefullt men bensinmacken i kvarteret har galet gott take away-kaffe. Kanske blir det en latte...

Äntligen! är våren här. Åtminstone har jag sett utslagna krokus och en skatare med shorts. Dessutom skiner solen genom fönsterrutan på mornarna. Underbart, om det inte vore det avskyvärda fenomenet pollenallergi.

Utanför står en gigantisk björk och stirrar hånfullt på mig när jag snyter mig för femtioelfte gången. Ögonen rinner och i spegeln ser jag vissa likheter med en angorakanin. Dessutom verkar de positiva effekterna av graviditeten (glänsande hår och slät hy) avta och jag känner mig så långt ifrån snygg lattemamma som jag kan komma.

På tal om lattemammor har jag några gånger under denna nio månders resa fallit för frestelsen att köpa tidningen Mama. Och, varje gång har jag ångrat mitt inköp eftersom den inte bidrar till något annat än växande komlex. Alla i Mama är nordiskt svala och alla bäbisar är släta och glada. Eftersom de är sådär obekymrade och genomlyckliga kan tidningen även fokusera på samma som alla andra blanka magasin, det vill säga - senaste modet, hetaste kändisarna, smartaste dieten och bästa karriärstipsen. Helt okej läsning en dekadent lördagsmorgon men jag undrar, varför måste då tidningen ha en så pass tydlig mamma-profil?

Kan inte mammor köpa Elle och Damernas värld som vanliga människor? Måste jag fortsättningsvis bara läsa mammalektyr, gå på barnvagnsanpassade caféer och umgås med andra mammor? Kära ogravida kompisar därute, ni lämnar mig väl inte nu?

(bilden är skrämmande, jag vet).