Snedögda kulturreflektioner

Hej då bloggen. Nu fortsätter jag på:

http://www.jnytt.se/blogg/musikreflektioner

Några är tågspottare, vissa fågelskådare och andra är fluktare. Jag brukar smygkolla efter kändisar. Antagligen är det en kvarleva sedan tiden då Jag mötte Lassie var en liten men ack så viktig del av min inskränkta vardag. Gillade att läsa den lilla spalten i föräldrarnas pliktinköpta kvällstidning och hoppades att så småningom(i vuxen ålder) få en egen Lassie publicerad. Som reporter möter jag ofta namnkunniga människor men det är inte samma sak, som att bara se dem. Och därmed kunna berätta att man har sett dem.

Senast förra helgen såg jag Maia Hirasawa (som förövrigt spelar här i stan imorgon) på ett café i Göteborg och en gång i tiden mötte jag Johannes Brost på en bar i Jönköping. På något sätt känns kändismöten surrealistiska men frågan är ju varför? De äter, skiter väl och sover de också. Antar jag. När jag var liten hade jag en kompis som hade problem med det faktum att kungaparet gick på toaletten. Men, i vuxen ålder borde man väl ha lämnat sina idealistiska föreställningar. Eller?

Ni som undrar vad som hände med Motorhomes får åtminstone delvis ett svar den 8 april, i övermorgon, när forne sångaren släpper platta under pseudonymet John ME. Love is my drug har skvalat i min radio hela våren och nu ser jag fram emot att få höra något annat från Jönköpingssonen. Lät bra akustiskt på konserthuset innan Hello Saferide. Hoppas att plattan låter mycket så.

Annars är ju veckans glädjeämne att Anna Järvinen bokats till Popadelica. Fin inledning på en sommar jag hoppas blir åtminstone lite festivalig (det finns oanvända peltorkåpor i bebisstorlek hemma) och som om allt går enligt planerna ska avslutas med Way out west. Få saker slår Göteborg i solnedgångsljus.

Nu finns nya numret av Zero i butik och lite här och varstans på nätet. Perfekt helgläsning för alla musikinsnöade människor därute. Och för dem som vill ha något att lyssna på också är det förstås Nina Perssons A Camp som gäller. Åtminstone efter gårdagens konsert. Det var snyggt och välpolerat, nästan lite väl blankt. Men, bra ändå. Jag och sällskapet tänkte på Huset Elliot och jag blev alldeles, alldeles nostalgisk. Nu sitter jag framför datorn, fredagstrött och glåmig och längtar till ett liv i hatt under ett dekadent tjugotal. Ett glas rödvin i en flott salong med några aristokrater vore ju.... ähm, torrt men ganska gott.

Nu kommer de hit allihop. Först Bob och sen Deep Purple. Sveriges Jerusalem har fått stjärnstatus. När hände det? Någongång medan jag sov, förmodligen. Gick inte på Bob Dylan och hävdar bestämt att det var ett strategiskt val för att få hålla illusionen vid liv. Han är en legend, en grym musiker och ingen gammal buttergubbe som knappt lyfter på hatten och än mindre drar på smilbanden. Han är dessutom snygg, åtminstone när han gestaltas av Cate Blanchet på film (se I'm not there!)

Imorgon får Jönköping också viss stjärnstatus när Nina Persson vänder hem. Nya A Camp faller mig i smaken och såklart blir det besök på konserthuset. Annars är jag nyfiken på Pete Dohertys soloprojekt... Lite drogromantik har väl aldrig varit fel, eller?

Hagfors kommun har blivit anmälda till Lyxfällan av en Ekhäring (kolla) som tycker att kommunen spenderar pengar på dumheter istället för att satsa på att behålla kommuninvånarna i stan. Exempelvis ska man ha sålt en skidbacke för några Hagforsdollar och sedan köpt tillbaka den för några miljoner...

Eftersom jag gift in mig i denna Värmländska håla vill jag bidra med lite mer frågetecken kring orten, och dialekten om talas där.

• Sandra Dahlberg barnbutik Tea & Plutten. Hur tänkte hon när hon kombinerade te och bebiskläder men framförallt hur tänkte hon när hon kombinerade engelska och svenska i butiksnamnet? Tänkte hon alls? Eller tänkte hon bara på Jimmie Jansson?
• Hur kunde samma par som ryktas ha gott om pengar välja att bosätta sig i Hagfors. Kanske borde de också anmälas till lyxfällan?
• Hur kan sjön Ullen uttalas UUuul när ordet bulle i bestämt form blir bulla (!).
• Vem var egentligen han vars namn inte Monika Zetterlund vet i låten den sista jäntan?
• Vad är skillnaden mellan det dialektala uttrycket för att flytta och att flotta (åka flotte längs med älven vilket är en vanlig aktivitet däruppe)? För utomsocknes öra uttalas båda orden flött...

Såhär i slutspelstider är det lätt att bli dekadent. Att sluta konsumera finkultur och satsa på adrenalinstinna hanar på hal is. Och jag sluter mig till massan och ikväll blir det pub, starköl och hockey. Men även i dessa sammanhang är jag gumman mot strömmen eftersom jag olikt alla andra i denna gudabenådade stad inte håller på Håååveee.

Hittade på ett ord för det, Indiesupporter - lite alternativ och annorlunda men en vinnare i slutet.

Musikmässigt försöker jag upptäcka nytt och lokalt eller lokala storheter som Emil Svanängen alias Loney Dear. Nya plattan bör inte missas.

Återupptäckte Broder Daniel vid frukostbordet. Shoreline är en grymt bra låt som funkar urmärkt till morgonkaffet. Och när man hör den med Broder Daniel känns den visserligen vackra versionen med Anna Ternheim inte alls speciellt fascinerande. Originalen är om inte alltid så oftast bäst. Lyssnade även på en barnskiva med Jan Johansson (ett tips till föräldrar som tröttnat på Smurfhits och Mora Träsk) och låten jag var livrädd för som liten, Ett gammalt fult och elakt troll...

Igårkväll blev det film på dvd och då nyligen utkomna Låt den rätte komma in. Hade väldigt höga förväntningar efter att ha läst boken (Läs!) och blev lite besviken. Fotot är vackert och förortsgrått och karaktärerna stämmer riktigt bra överens med hur jag föreställde mig dem men historien blir tyvärr lite tunn i filmformat.

Och så var det melodifestivalen, jag har ju som sagt blivit panelhöna. Kolla här.