Snedögda kulturreflektioner

Hej då bloggen. Nu fortsätter jag på:

http://www.jnytt.se/blogg/musikreflektioner

Några är tågspottare, vissa fågelskådare och andra är fluktare. Jag brukar smygkolla efter kändisar. Antagligen är det en kvarleva sedan tiden då Jag mötte Lassie var en liten men ack så viktig del av min inskränkta vardag. Gillade att läsa den lilla spalten i föräldrarnas pliktinköpta kvällstidning och hoppades att så småningom(i vuxen ålder) få en egen Lassie publicerad. Som reporter möter jag ofta namnkunniga människor men det är inte samma sak, som att bara se dem. Och därmed kunna berätta att man har sett dem.

Senast förra helgen såg jag Maia Hirasawa (som förövrigt spelar här i stan imorgon) på ett café i Göteborg och en gång i tiden mötte jag Johannes Brost på en bar i Jönköping. På något sätt känns kändismöten surrealistiska men frågan är ju varför? De äter, skiter väl och sover de också. Antar jag. När jag var liten hade jag en kompis som hade problem med det faktum att kungaparet gick på toaletten. Men, i vuxen ålder borde man väl ha lämnat sina idealistiska föreställningar. Eller?

Ni som undrar vad som hände med Motorhomes får åtminstone delvis ett svar den 8 april, i övermorgon, när forne sångaren släpper platta under pseudonymet John ME. Love is my drug har skvalat i min radio hela våren och nu ser jag fram emot att få höra något annat från Jönköpingssonen. Lät bra akustiskt på konserthuset innan Hello Saferide. Hoppas att plattan låter mycket så.

Annars är ju veckans glädjeämne att Anna Järvinen bokats till Popadelica. Fin inledning på en sommar jag hoppas blir åtminstone lite festivalig (det finns oanvända peltorkåpor i bebisstorlek hemma) och som om allt går enligt planerna ska avslutas med Way out west. Få saker slår Göteborg i solnedgångsljus.

Nu finns nya numret av Zero i butik och lite här och varstans på nätet. Perfekt helgläsning för alla musikinsnöade människor därute. Och för dem som vill ha något att lyssna på också är det förstås Nina Perssons A Camp som gäller. Åtminstone efter gårdagens konsert. Det var snyggt och välpolerat, nästan lite väl blankt. Men, bra ändå. Jag och sällskapet tänkte på Huset Elliot och jag blev alldeles, alldeles nostalgisk. Nu sitter jag framför datorn, fredagstrött och glåmig och längtar till ett liv i hatt under ett dekadent tjugotal. Ett glas rödvin i en flott salong med några aristokrater vore ju.... ähm, torrt men ganska gott.

Nu kommer de hit allihop. Först Bob och sen Deep Purple. Sveriges Jerusalem har fått stjärnstatus. När hände det? Någongång medan jag sov, förmodligen. Gick inte på Bob Dylan och hävdar bestämt att det var ett strategiskt val för att få hålla illusionen vid liv. Han är en legend, en grym musiker och ingen gammal buttergubbe som knappt lyfter på hatten och än mindre drar på smilbanden. Han är dessutom snygg, åtminstone när han gestaltas av Cate Blanchet på film (se I'm not there!)

Imorgon får Jönköping också viss stjärnstatus när Nina Persson vänder hem. Nya A Camp faller mig i smaken och såklart blir det besök på konserthuset. Annars är jag nyfiken på Pete Dohertys soloprojekt... Lite drogromantik har väl aldrig varit fel, eller?